Lennart Hellsing är idag en bit över 90 år, men ställer mycket villigt upp på en intervju för bokklubben. Sedan ett tjugotal år tillbaka bor han mitt i centrala Stockholm tillsammans med sin fru, skådespelerskan Yvonne Lombard. De bor i de gamla Klara-kvarteren, där en gång poeter som Nils Ferlin huserade. Själv har han ofta tilldelats uttrycket ”barnens poet”. Själv småskrattar han lite åt det uttrycket, när jag nämner det för honom.

Hellsing har med sina böcker skapat en alldels egen språkvärld. Det muntra och härligt drastiska språkbruket har blivit hans alldeles eget signum. Det är inte för inte som hans hemsida heter www.hellsingland.se.

– Jag vill öka kunskapen om något – om inte annat så om språket. Det är viktigt att göra språkinlärningen lustbetonat!

Eftersom han är mycket musikintresserad, har han också gjort ett stort antal sångböcker.
– Ja, jag vill påverka barn med de medel som står till buds: tonkonst, ordkonst, bildkonst…

I över 60 år har han varit aktiv som barnboksförfattare. Många menar att det var Lennart Hellsing som tog in modernismen i den svenska barnboksvärlden, att han var med om att forma det moderna samhället. Hans glöd när han talar om vikten av barnböcker och barns rätt till en allsidig kultur är fortfarande stark.

Kämpat för barnboken Lappricka pappricka puddingpastej
när jag blir stor ska jag spela för dej

Lennart Hellsing växte upp i Fagersta. Hans mormor, som var engelska, läste ”nursery rhymes” för honom. Denna engelska nonsenspoesi satte starka spår i det Hellsingska språkbruket. Han har också varit en flitig översättare de engelska barnkammarrimmen.

Han utbildade sig först till ingenjör och journalist. Den första barnboken kom 1945 och hette Katten blåser i silverhorn. Genom åren har det blivit ett mycket stort antal böcker, ibland flera om året. 1952 kom Krakel Spektakel och Kusin Vitamin ut. Båda var illustrerade av tecknaren Poul Ströyer. Tillsammans fick de ett mycket givande samarbete under många år. Men Hellsing har samarbetat med fler än 50 illustratörer sammanlagt. Bland de mest kända förutom Poul Ströyer, kan nämnas Fibben Hald, Eva Eriksson och Sven Erixon.

Samma år som Katten blåser i silverhorn kom ut, alltså 1945, debuterade han även som vuxenpoet med lyriksamlingen Akvarium. Den rymde kärleksdikter samt dikter från beredskapstiden. Innan dess hade han fått dikter publicerade i bland annat i tidskriften Ny Lyrik året innan. Det har blivit ett tiotal lyrik- och prosaböcker för vuxna genom åren. Hans senaste, Pendlarens tankar, kom 2005.

Han var också verksam som barnbokskritiker i Aftonbladet i många år, allt sedan 1940-talet. 1955 startade han ett skivbolag, Snurrskivan, där han producerade dramatiserade berättelser och sånger för barn. 1963 gav han ut debattboken Tankar om barnlitteraturen.

Han var även en av initiativtagarna till Svenska barnboksinstitutet (SBI). Det bildades 1967 för att främja forskning och dokumentation kring barnlitteratur. Dessutom har han arbetat fackligt för att förbättra barnboksförfattarnas villkor. Med andra ord är han en riktig pionjär, vad gäller hans arbete för att stärka barnbokens ställning.

Pedagogik à la Hellsing

Ticke tack ticke tack
här kommer Peter Palsternack

Några figurer han skapat är: Bagar Bengtsson, Herr Gurka, Kusin Vitamin, Sömniga Sune, Fröken Hit och Dit, Selma Selleri, Filip Glad i Filipstad, Magister Tjeder… Och några platser och städer: Konditori Rulltårtan, Näppelunda, Sammalunda, Annorlunda, Allemansland…

Bananbok från 1975 är en hel bok om bananer som lever i bananernas. Den är ett exempel på hur han upp livsfrågorna. Och bland annat Fabel från Babel (1974) som är en av flera böcker som vittnar om Hellsings dragning till Orienten.

Dagens barnböcker tycker han är en aning kommersialiserade: – Men visst görs det också mycket bra saker idag!

Tidigare reste han runt mycket på förskolor och skolor och pratade, men inte nu längre. En bok gjorde han för övrigt direkt för förskolan: Musikbussen (år 1948), med illustrationer av Stig Lindberg. Så sent som 1994 låg texten till grund för en tecknad film.

Angående pedagogik, passar han på att citera sig själv: ”All pedagogisk konst är dålig konst, men all god konst är pedagogisk”. – En pedagogik har alltid fel. Barn är så olika, förklarar han sig närmare, så en pedagogik gynnar dem som pedagogiken passar för och utesluter dem som den inte passar för.

Dyslexin en ständig följeslagare

Sipa lipa lakritspipa
segla jorden runt i snipa

Själv har Lennart Hellsing dyslexi och hade svårt att stava i skolan: – På min tid kallades det för ordblindhet. Jag hoppade exempelvis över sista bokstaven och stavade som det lät. ”Vad ska det bli av Lennart som stavar så dåligt”, sa läraren bekymrat. ”Jag ska bli författare”, svarade jag då.

Han läser fortfarande långsamt och stavar illa. Ordboken har därför följt honom genom alla år.
– Mycket av det jag lär mig om läsinlärning har jag gjort genom att studera mina fem barn. Sjörövarboken, som kom 1965, skrev jag till exempel till min son som också är dyslektiker.

I den använde han långa och svåra ord, så att sonen skulle få träna sig. Bland annat rymmer den praktiskt taget alla rörelseverb som finns på svenska. Och jo, sonen älskade den! – När jag tänker tillbaka, är det kanske just Sjörövarboken som sticker ut lite för mig. Alla mina böcker är olika, men möjligen är Sjörövarboken extra speciell. Med den ville jag visa hur rikt det svenska språket är.

Lotte Mjöberg